Kreativitetens djup

Jag kan inte sluta beundras och förundras över kreativiteten.
Hur ofta har vi inte hört någon säga: "Jag är inte en kreativ person"? Men sanningen är att kreativiteten lever i oss alla. Den är vår inre eld, drivkraften som får oss att agera på våra idéer och forma det liv vi längtar efter. Det, min vän, är kreativitet. Vi är skapta för att skapa.

För mig är konsten den råaste formen av kreativitet – som själva kärnan av denna kraft. Den mest avklädda, ärliga och blottande uttrycksformen. Inte konstigt att den vita duken ibland kan kännas skrämmande. Den stirrar tillbaka, tyst men intensivt, och tycks fråga: "Är du redo?"

Det krävs mod för att dra penseln över den tomma ytan. Jag har alltid sett konsten som en förlängning av själen, ett uttryck för det vi bär inom oss. Det som vill komma ut, gör det – om vi bara tillåter det. Därför är målandet så läkande. Det är vår terapeut, poet och shaman på samma gång. Filosofi, andlighet och psykologi smälter samman i ett och får existera sida vid sida.

Men det är inte alltid enkelt. Ibland kämpar vi mot det som vill träda fram. Vi förnekar hur vi egentligen mår, rädda för vad som kan dyka upp. Det är som små viskningar som står och knackar på dörren. Vågar vi öppna? Vågar vi lyssna? För varje gång vi väljer att inte höra, blir knackningarna starkare. Till slut skriker vi åt den oinbjudna gästen att försvinna. Vi har ju en plan att följa – en struktur vi litar på – och ingenting får rubba den.

Men visst liknar det livet självt?
Vi har med logikens kraft ritat upp en väg: "Så här ska det gå till." Men livet, det där oförutsägbara livet, knackar ändå på. Ju längre vi håller dörren stängd, desto mer intensivt bankar det. Till slut sparkas dörren in – och vi överrumplas av livets påträngande närvaro. I det ögonblicket inser vi att vi borde ha lyssnat från början.
Sorgen sveper in, mörk och tung, när vi förstår att sinnet fått styra för länge, medan hjärtats rop blivit förträngt. Balansen var aldrig där – vi var för upptagna med att kämpa vidare, utan att riktigt känna efter.

I läkandets process väcks ofta längtan efter kreativitet.
Någon börjar måla, någon annan drejar. Vissa skriver, andra spelar musik. Bit för bit känner vi hur skapandet läker oss. Vi återknyter till våra rötter – vår urmänskliga uppgift: att skapa. När vi hamnar i flow, har logiken klivit åt sidan och intuitionen tagit rodret. Vi har, om än omedvetet, släppt taget om våra föreställningar och gett oss hän åt mystiken.
Kanske har vi en skiss över hur refrängen ska gå, men vi lämnar plats för det oväntade.

När jag målar mina tavlor har jag insett något avgörande:
Jag måste lyssna på dem. När jag försöker styra för mycket, följa en färdig idé utan att vara mottaglig, ger tavlan inget tillbaka. Den blir platt, känslolös, utan själ. Jag kämpar – målar dit, målar över – men får ändå inte till det. Först när jag inser att jag inte har lyssnat, kan jag hitta vägen tillbaka.

Att skapa är som att surfa på vågorna – vi måste låta dem bära oss.
Vi kan inte kontrollera havet. Det kräver att vi slappnar av, andas djupt och är helt närvarande i processen. Ibland faller vi av brädan, men vi reser oss igen. Tålamodet sätts på prov. Med tiden vågar vi surfa de större vågorna – vi testar gränserna, gör våra trick. Modet har fattat vår hand. Och när vi slutligen når land, förstår vi att det aldrig handlade om resultatet – utan om själva resan.

Jag hoppas att den här texten gett dig en djupare förståelse för kreativitet – hur den genomsyrar allt, inom oss och runt oss.
Men glöm aldrig att allt är en del av resan, av dansen.
Vi kan inte bli mästare utan att ha fallit av brädan några gånger. Den magnifika tavlan kan inte uppstå utan motstånd under vägen. Och ett härligt liv kan inte fullt ut uppskattas utan att också ha känt mörker.
Allt detta är en del av helheten. Allt måste få ingå.
Vinsten, min vän, känns så mycket större om vi har vågat omfamna allt.